Loranga, Masarin och Dartanjang

Internet krånglar, så jag testar iPhone-appen. Coolt värre...

Igår var en dag som direkt hämtat ur Loranga, Masarin och Dartanjang. Mamma läste den boken för mig ganska ofta när jag var liten. I efterhand kan jag förstå varför min hjärna är som den är.

Lillebror bakade chokladmuffins lagom till middagstid, och då plockade jag fram den gamla (vällästa) boken för att se varför jag kom att tänka på just den. Och där, de första raderna av kapitel två, läste jag hur det gick när Loranga och Masarin skulle äta mat:

"Vi lagar nåt som går jättefort att göra", sa Loranga. "Ingen kokning och stekning och sånt."
"Vi tar väl glass som vanligt", sa Masarin.
"Bra sagt", sa Loranga och klappade i händerna.

Ungefär så går det till hemma hos mig också. Minus tigrarna i garaget och giraffen på sophögen. Men det vore ju fett coolt det också.

Let it snow, let it snow, let it snow

Jag är en sån där som tycker att alla årstider har sin charm, och kan inte välja en favorit.

Våren, snön smälter och det är vatten överallt där det inte bör vara. Det är både varmt och kallt på samma gång, och antingen har jag för mycket eller för lite kläder på mig. MEN, efter ett par månader i mörker så är det ju så skönt när solen kommer fram och knopparna slår ut.

Sommaren är ju alltid sommaren... Tiden för hudcancer och värmeslag. Någon dyker från bryggan på badplaten (trots tydliga skyltar), bryter nacken och förstör det roliga för alla. MEN då är jag nöjd att nacken är hel, att ölen på uteserveringen är kall, och att nätterna är ljusa.

Hösten, regnregnregn. Solblekt hår blir grått, huden blir blek, och kombinera det med att sommarölen har satt sig på höfterna så känns det som att det är dags att bosätta sig under en bro. MEN om man väljer att gå i ide under en bro så missar man de vackra färgerna som löven får. Semestrarna är över och skolorna börjar. Ja, jag tycker att det är skönt när saker och ting går tillbaka till normalläge igen.

Vintern. Skotta snö, skrapa rutor, strömavbrott med 30 minusgrader, näsan fryser. MEN snön är ju så fin! Det är som ett stort lager bomull över hela stället. Pepparkakor och glögg under en filt framför brasan. Så mycket belysning och pynt överallt, allting bara glittrar.

Självklart tröttnar jag halvvägs in i varje årstid och det är skönt när de försvinner. Men fokuserar jag på småsakerna jag faktiskt tycker om så blir det ganska uthärdligt, och innan jag vet ordet av så har vi gått vidare till nästa.

Den här bilden tog jag av min vackra hemstad för ganska snart ett år sen.
Just let it come back...